creole

Det finns för det mesta alltid något man saknar. Må det vara ens favoritgosedjur då man var liten, till en vän man förlorat, eller en strumpa som försvunnit i tvätten. Alla saknader tar man på olika sätt, vissa enklare än andra. Saker man kan komma över rätt snabbt är för det mesta ingen riktig saknad på samma sätt.



Jag har varit med om en hel del "saknader", allt från vänner som flyttat från landet, eller som helt enkelt inte bor tillräckligt föra för att jag ska kunna träffa dem tillräckligt ofta. Till strumpor som jag undrar vars dem tagit vägen tack vare den jäkla tvättmaskinen, ett par benskydd som gått sönder eller till ett träns som hästen vuxit ur, ett spel som inte längre finns att få tag till, till minnen, djur & människor som itne finns längre.

---

Den som jag saknar absolut mest, vars död jag troligtvis aldrig kommer komma över, är våran förra häst Tariz. Även om han var gammal, 31 år då han gick bort, så kom det fortfarande som en chock för mitt 14-åriga jag. Han hade alltid funnits där för mig, ställt upp i vått och torrt, lärt mig allt jag kunde, och bara varit den bästa vän jag haft. Han var aldrig min, han var mammas gamla häst, men de sista åren så var det jag som red honom, kanske för att jag inte krävde så mycket, jag skulle ju bara lära mig att rida? Han var en riktig liten buse, även om han även var världens snällaste som orkade stå ut med mig, även om han inte alltid har varit det!

Jag minns hur deprimerad jag var då han inte fanns mer, jag minns mina sista ord till honom, sista gången jag såg honom. Jag ångrar så mycket, men det finns inget jag kan göra. Jag saknar honom något enormt, men jag tackar honom samtidigt för allt han lärt mig, och för att han funnits där.

---

Desamma gäller även mina ponnyer. En av dem har det riktigt bra, klart man ångrar att man blivit äldre och längre, och blivit tvungen att göra sig av med dem, så är jag nöjd med hur en av dem har det.

Min "syster" som ponnyn jag hade längst, Näsuddens Emma, nästan 6 år, tävlas idag upp till msv a med sin nya ryttare, som älskar henne troligtvis lika mycket som jag gjorde, och hon har det suveränt, jag kunde inte gett henne ett bättre hem. Även om jag gärna hade velat haft kvar henne, så visste jag att det var taskigt mot en ponny jag både var för stor för, och som älskar att tävla, träna och att visa upp sig.

Dessvärre kan jag inte säga det med den andra ponnyn, Good Fello, som jag inte hade så länge pga tidsbrist, men som jag la ner mycket tid på, mest på förtroendet och få honom säker, han var en mycket olycklig ponny då han kom, tidigare misshandlad och rest runt för mycket. Han ångrar jag djupt att jag sålde, även om han var en av den svåraste ponny/hästen jag ridit så har han ett hjärta av rent guld. Jag önskar jag hade kunnat sett in i framtiden så han kunde fått det lika bra som Emma, men det är lätt att vara efterklok, och jag skulle inte tveka om jag hade resurser att köpa tillbaka honom.


  

---

Over and all, trots all denna saknad (vilket nu bara handlade om hästar, haha, vilket inte är så förvånande eftersom det är det enda som verkligen stått mig riktigt nära, förutom gamla katter och så också, men det har jag varken bilder, och få starka minnen av.) så lever jag rätt bra idag, right? Glad och positiv, för jag har ju ändå trots allt världens bästa häst idag som är en kombination av alla hästar jag tidigare haft, plus det lilla extra..



(Nu vart det ett litet känslosamt inlägg, men har lite fantasibrist såhär på bloggfronten, but watch out! Snart kommer jag med lite mer nyheter, och lite oaktivitet, tyvärr.)