creole

 

Jag försöker vara positiv när vi far och hälsar på Dimmas grav. Men det känns så surrealistiskt varenda gång vi är där, trots att det var fem år sedan hon dog. Varenda gång jag tänker på att hon inte finns längre så får jag en klump i halsen. Dels är det väl för att jag aldrig trodde att hon skulle dö (åtminstone inte så tidigt som hon gjorde det). Det kanske låter sjukt, men vi har ju alltid haft henne - så länge jag kan minnas, så ett liv utan henne gick inte ens att föreställa sig. Det tog flera månader innan jag hade vant mig med att bara ha en häst att komma till i stallet, och någonstans så tror jag att jag var inställd på att hon skulle komma tillbaka ändå, inom sin tid. Jag blir så sjukt illamående och ledsen när jag tänker på att jag aldrig mer komma få träffa henne, krama henne, eller dra handen genom hennes nästan bortkliade, underbara man.
Det kommer aldrig finnas en lika speciell och unik häst som henne och jag kommer aldrig någonsin sluta älska henne. Det kanske är svårt för vanliga människor att förstå, men den där söta, envisa, galna och enastående islandshästen har inte bara format mig till en ryttare och gett mig en oändlig passion för hästar - utan hon har till en stor del format mig till den jag är idag. Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket av henne och jag är så tacksam över att ha haft henne i mitt liv att jag inte ens tänker försöka beskriva det. Det går inte att beskriva med enbart ord.
Sättet som hon fick gå på är så hjärtkrossande att jag inte ens vill tänka på det. Det är nog det jag ångrar mest. Att hon fick kämpa och lida det sista dygnet i hennes liv innan vi var tvungen att akutavliva henne. Hon förtjänade inte det. Det är så förbannat orättvist.
Mina bästa år var när hon fanns. När vi hade de två drygaste, sötaste och bästa ponnyerna i hela världen. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få träffa henne igen. Jag älskar dig. <3

Dimma Frá Kjartansstödum